A Passage through Ice 2012-12-13T01:24:27Z http://belzebub2.com/feed/atom WordPress admin <![CDATA[The Climate Reality Project]]> http://belzebub2.com/?p=5355 2012-11-16T14:58:09Z 2012-11-16T14:58:06Z

Den 14-15 November sändes  det 24 timmar långa programmet ”The Climate Reality Project ”. Programmet tar upp dom senaste rönen angående klimatförändringarna för att skapa medvetenhet och förändring. Sista timmen sammanfattades programmet av  Mr. Al Gore som visade en bild på Belzebub när vi seglade igenom McCure sundet i somras. Tyvärr fick han manuset om bakfoten när han talade om expeditionen men vi är ändå stolta över att vara en del av Mr Gores framförande.

http://climaterealityproject.org/

]]>
2
Edvin <![CDATA[Epilog]]> http://belzebub2.com/?p=5324 2012-11-06T19:18:25Z 2012-11-06T19:18:23Z

Efter att ha spenderat nästan två veckor i väntan på ett väderfönster för att fortsätta från Sand Point till Kodiak, började vi fundera på en plan B. Med den utmattande och farliga seglingen från Dutch Harbour färskt i minnet, samt alla råden från dom lokala fiskarna att vara extremt försiktig med att ge sig ut i den oförutsägbara vädret i Norra ”Gulf of Alaska”, började vi inse att det var dumdristigt att fortsätta segla. Därför bestämde vi oss för att lämna Belzebub i Sand Point över vintern. Det var ett av de svåraste besluten vi tagit men vi kände ändå att vi valt rätt. Nu ser vi istället fram emot att ha tid att utforska den vackra Alaskakusten vid rätt årstid nästa sommar.

Lättade över belslutet och att slippa ge oss ut i de stormiga vattnen igen satte vi all fokus mot att vintra Belzebub, samt en rad välbehövda reparationer. Ända sen den arktiska isen hade vi upplevt kraftiga vibrationer från propelleraxen och vi misstänkte att propellern hade gått på en bit is någonstans på vägen. Vi förtöjde mot en brygga med stabiliserande linor i masten och lät tidvattnet torrlägga båten. Vid midnatt var vattnet som lägst och vi kunde lossa propellern och lyckades hamra den rätt mot ett städ och satte tillbaka den på axeln. Vi var hyfsat nöjda med resultatet. Efter en veckas arbete hade vi förberett Belzebub för vintern och vi var redo för att åka hem. Det var inte utan vemod som vi lämnade båten som hade varit vårat hem i nästan 6 månader.

Det har varit en fantastisk sommar och och vi är väldigt tacksamma för all support och feedback som vi har fått. Vi vill tacka alla som hjälpt till att göra expeditionen möjligt och alla som har följt oss på bloggen, Facebook och Twitter.

Expeditionen har överträffat våra förväntningar på alla sätt och vi är stolta över att ha lyckats sprida vårat klimatbudskap mycket längre än vi vågat hoppas. Vi kommer att fortsätta att posta filmer och sammanställningar under vintern.

 

]]>
3
Edvin <![CDATA[Motvind]]> http://belzebub2.com/?p=5300 2012-10-31T08:36:44Z 2012-10-31T08:33:16Z

Vi kastade loss från Dutch Harbour I gryningen och med måttliga vindar styrde vi mot Uminak passaet som skiljer  Berings hav från Stilla havet. Genom passet hade vi tidvattenströmmarna emot oss men gjorde ändå hygglig fart men väl igenom möttes vi av starka vindar och kraftig sjö från öster och var tvunga att kryssa. Vinden och vågorna ökade under dom kommande timmarna och vår krysssektor blev mindre och mindre och  vår fart mot mål började bli oroväckande låg.

Prognosen visade att vinden skulle vrida mot söder men istället ökade den från öster och eftersom vi knappt rörde oss framåt bestämde vi oss för att söka lä i en skyddad vik för att invänta vindskiftet och få lite sömn. Vi kastade ut ankaret och satte ett ankarlarm men var så trötta att vi inte väcktes av signalen och när vi väl vaknade några timmar senare insåg att vi hade draggat 800m och var farligt nära ett par vassa klippor som stack upp ur vattnet. Vinden hade vänt mot söder och ökat i styrka och vi ankrade om för att utvärdera våra möjlighetar att ta oss vidare. Ett kraftigt lågtryck var på väg från öst och skulle vara över oss inom 48 timmar och vi insåg att vi inte skulle kunna gå direkt till Kodiak som vi hade hoppats, vi bestämde oss för att söka skydd i King Cove eller Sandpoint via en inomskärs rutt där vi skulle kunna få lä mot den värsta vinden.

Det tog ett par timmar att nå King Cove och eftersom vi gjorde fart framåt bestämde vi oss för att fortsätta till Sand Point. Hela natten kryssade vi oss fram mellan små öar, grund och mötande fiskebåtar men när morgonen kom hade vinden ökat så mycket att vi inte gjorde någon fart framåt. Utmattade och med väldigt låg moral försökte vi oss på olika kryssrutter men med en kryssektor på nästan 150 grader och fart på bara 1-2 knop kändes det hopplöst. Vi hittad en en vik på sjökortet som skulle skydda oss mot öst och bestämde oss för att återigen söka skydd. När vi efter  ytterligare några timmar lyckats pressa oss in i viken fick vi en mail från min pappa som beskrev Sand Points faciliteter som bl a innefattade ett badhus. Tanken på att ligga utslagen i en varm pool gjorde att vi omvärderade våra möjlighetar att forstätta dom knappa 12 sjömilen mot Sand Point.

Vi var tvunga att genom Unga straight som visade kraftiga tidvattenströmmar och vatten turbulens på sjökortet och vi insåg att vi inte skulle kunna segla och startade därför motorn. Mot vågor, vind och ström gjorde vi 0,1-1,5 knop och det tog oss över 10 timmar att gå igenom passet. När vi äntligen var igenom kunde vi falla av 90 grader mot Sand Point och med bara tre sjömil kvar möttes vi av vindbyar som var så kraftiga att dom slog omkull Nick som förberedde förtöjningen på däck. Vi gick igenom Sand Points vågbrytare i skymmningen och kunde förtöja i den skyddade hamnen. Det hade tagit oss 5 dagar att segla dom 250 sjömilen från Dutch harbour och vi var totalt utmattade och demoraliserade.

]]>
2
Nick http://www.belzebub2.com <![CDATA[Dutch Harbour]]> http://belzebub2.com/?p=5275 2012-10-27T06:03:42Z 2012-10-27T06:01:21Z I morgonljuset utforskade vi den vackra staden med dess höga gräsbevuxna berg med snöklädda toppar. Hamnkapenen kom och plockade upp oss med sin bil och bjöd på en sightseeing runt staden.
Fiske och krabbbåtar låg överallt längs dom långa kajerna och dess besättningar verkade tillbringa merparten av dagarna inne på barerna. Dutch harbour är den fiskehamn som genererar mest pengar i hela USA och Discovery channels TV serie“The Deadliest Catch” har gjort att lycksökare har vallfärdat hit för att ta del av kakan.
Vi var glada över att vara i hamn då vinden ökade till 30 m/s med smattrande skyfall under dom kommande dagarna. Berings hav och våra snart 4 månader till havs började ta ut sin rätt och vi insåg hur utmattade vi var. Vi hade tappat fart och var efter tidschemat samtidigt som motivationen var på nedgång. För varje natt vi vilade vaknade vi ännu tröttare och till slut var jag tvungen att ta in på hotell för att att få ett par nätters sömn i en ordentlig säng trots detta återvände jag till båten efter ett par dagar utan att känna mig det minsta utvilad.
Morgan lämnade oss och flög till Florida för att närvara vid ett bröllop och det var bara jag och Edvin kvar ombord. Dagarna gick och ju mer vi vilade destå tröttare vaknade och till slut kändes det som om vi båda var på gränden till utbrändhet. Vi vände och vred på sjökort och väderprognoser för att hitta något sätt att ta oss österut men stormana avlöste varandra men knappt en dags mellanrum. Vi visste att det vädret bara skulle bli värre och värre för var dag som gick och när vi varit i hamn i över en vecka beslutade vi att trotsa vädrets makter och vi kastade loss mot Stilla havet.

]]>
0
Nick http://www.belzebub2.com <![CDATA[Deadliest Catch]]> http://belzebub2.com/?p=5264 2012-10-20T03:51:49Z 2012-10-20T03:50:48Z När vi insett att ankaret var borta tankade vi ned en ny väderfil som tre dagar framåt visade symoler som vi aldrig tidigare sett, och när vi konstaterat att dom representerade vindar på över 30 m/s bestämde vi oss för att trotsa dom rådande 15-20 m/s och segla mot Dutch harbour. Medans vi fortfarande var i någorlunda lä av ön förberedde vi stormmat och fyllde på bränsle i huvudtanken och i spisen och satte segel.

Belzebub seglade fint över dom 3-4 meter höga vågorna och vi fick känna på berings havs ökända dubbla vågriktning. Den gammla sjön som vi hade mot oss var inga problem med att samtidigt ha 2-3 meters brytande vågor som slog in från sidan gjorde att sittbrunnen ofta var full av vatten. I dagsljuset kunde vi styra undan dom värsta vågkombinationerna men med snart 13 timmars mörker blev det ett par blöta och förvirrade nattpass.

Vinden ökade stadigt och snart hade vi stormseglen uppe igen. Under tre dagar kämpade vi oss igenom vågor och vind tills allt ombord var genomsurt av vågor, stänk och skurar. Vi såg mer och mer aktivitet på AISen ju närmare Dutch harbour vi kom och pratade med flera av fiskebåtarna via radion och fick både väderinformation samt tips om vilka barer som var bäst i Dutch Harbour. Trots dom tuffa förhållanden hade vi full tillit i Belzebub förmåga att klara vind och vågor och vi var aldrig rädda för vår egen säkerhet.

I nattens mörker kunde vi se siluetterna av dom höga bergen som omger Dutch harbour och vi gled i i hamnen som var kantad med stora krabbfiskebåtar. Vi förtöjde och somnade efter en kort tur runt hamnområdet.

]]>
1
Edvin <![CDATA[Nunivak Island]]> http://belzebub2.com/?p=5250 2012-10-14T08:22:14Z 2012-10-14T08:20:58Z

Vi seglade ut från Nome I en ökande nordlig kuling och hade bra fart mot Nunivak Island där vi hade planerat att gömma oss undan nästa lågtryck. Efter tre dagars hård segling hittade vi lä söder om ön och kunde ankra för natten. Väderprognosen hotade med en hård kuling från öst nästa dag så när vi vaknade kastade vi loss från vår oskyddade ankarplast och spenderade dagen segla runt längs den grunda olodade kusten för att hitta ett bättre läge. Vi hittade en liten landstrimma som precis läade från öst men vi var tvunga att gå ända in till stranden på bara tre meters djup för att vara skyddade. Det var en vacker kväll och vi bestämde oss för att göra ett strandhugg och utforska ön. Vi tog dingen in till den karga stranden som var omgiven av vackra sanddynder som förde tanken till Laholmsbukten, bakom dydnerna bredde ett stort träsklandskap ut sig. Vi vadade genom kärren i drygt en timme på väg mot ett par prickar på slutningen framför oss som vi gissade var en flock Myskoxar. Halvägs dit stötte vi på en stor ullig Myxoxe i ett kärr alledes ensam. Den rörde inte på sig när vi sakta närmade oss och vi insåg snart att den skadat ena benet allvarligt. Vi rörde oss nämre men när vi förstod hur uppskrämd den var av vår närvaro backade vi tillbaka och betraktade den på avstånd. Det var sorgligt att se det märkliga djuret övergiven av sin flock och vi gissade att den bara hade några dagar kvar. Vi forsatte på vår vandring och hittade ett övergivet jaktläger komplett med bastu och valrosskranier innan vi återvände till båten lagom till läggdags.

I gryningen väcktes vi brutalt av ljudet och rullningarna av enorma vågor som bröt över båten. Vinden hade ökat och vridit till öst och vi hängde på ankaret i vindriktningen, men gammal sjö kom in från söder och i det grunda vattnet förvandlades dom till farliga surfvågor som bröt in från sidan på båten. Vinden och vågorna ökade snabbt i styrka och snart slogs båten ned med masten bara några meter från vattenlinjen, med rädsla insåg vi att tiden det skulle ta att få upp ankaret från fästet i bottnen och in över relingen inte skulle räcka och att en sådan manöver med stor sannolighet hade resulterat i ett skeppsbrott på stranden. Vi betämde oss för att slänga ut ett andra ankare till för att linjera oss i vågriktingen i stället eller i värsta fall kunna offra det för att kunna ta upp vårat huvudankare. Men med både lina och kätting i vattnet tappade vi snabbt kontrollen över situationen; Linan hamnade bakom båten och snurrade in sig i propellen och motorn dog. Vi var nu ordentligt rädda för att förlora båten eller värre och medans Morgan drog på sig torrdräkten för att gå i riggade jag och Nick en kniv på båtshaken och lyckades kapa linan och dra loss den från propellern och starta mortorn. Med adrenalinet pumpande beslutade vi oss för att överge båda ankarna och vi knöt en fender med en lina till ankar kättingen för att kunna komma tillbaka senare och plocka upp det. Med motorn på högsta varvtal kämpade vi oss genom vågorna ut till djupare vatten där vågorna inte bröt lika illa. Vi fick upp några bottenrevade segel och satte kurs mot en udde 20 sjömil bort som vi trodde skulle ge oss någorlunda lä från vågorna och några timmar senare ankrade vi upp med vårat tredje ankare. Med vinden tjutande i riggen riggade vi upp dator och popcorn och kollade vi på minst 4 filmer i rad för att glömma vind, vågor och vår traumatiska morgon.

När vi vaknade nästa morgon hade vinden vridit till norr och vi kunde segla tillbaka i den hårda vinden till den nu lungare ankarplatsen för att leta efter vårt huvudankare. Till vår förtvivlan var fendern borta och i brist på bättre idere draggade vi med det tredje ankaret i cirklar runt GPS punkten vi hade satt ut i hopp om att lyckas kroka ankarkättingen. Efter några timmar föll mörkret och hoppet om att återfinna våra dyra ankardon förvann i natten.

]]>
0
Edvin <![CDATA[Nome]]> http://belzebub2.com/?p=5234 2012-10-14T08:12:28Z 2012-09-27T09:44:19Z
Vi hade mycket att fira när vi anlände till Nome och Nome var det perfekta stället för det … Efter en lång och hård natt spenderade vi ett par dagar med återhämta oss efter baksmälla och 20 dagar till havs. Nome är ett märkligt ställe med en intressant historia som guldstad under guldrushen, som fortfarande verkar vara i full gång. Lycksökare kommer hit från hela världen för att vaska och leta guld. Hamnkajen är kantad med märkliga guldmudderverk ofta byggda på gamla oljefat med små hytter på och vi insåg att det här var det perfekta stället att sälja vår kinesiska utombordare på. Efter ett par dagar hade vi hittat ett par guldvaskare som ville köpa den och efter att ha fått insistera på kontanter istället för guld gick affären i lås. Hela transaktionen dokumenterades av Discovery Channels ”Bering Sea Gold” och med lite tur får vi se vad motorn går för under nästa säsong av serien.

Upprepade gånger fick vi rådet att ge oss av så fort det gick eftersom stormsäsongen var på väg med tunga lågtryck som pressas upp från Stilla havet genom Berings hav. Efter att ha studerat väderrapporterna insåg vi att vi inte skulle kunna gå direkt till Dutch Harbour som vi planerat efter utan var tvugnga att hitta ett väderfönster på tre dagar och segla till Nunivak Island som ligger halvvägs där vi kan gömma oss undan det värsta ovädret innan en ny lucka gör det möjligt att fortsätta till Dutch Harbor.
Våran headerkarta kommer att vara ouppdaterad under den närmsta veckan eftersom Nicks pappa Bernard är ute och seglar och kan därför inte ta emot våra positionsrapporter.

Powered by Xsat

]]>
0
admin <![CDATA[Arctic 2012]]> http://belzebub2.com/?p=5218 2012-09-16T00:50:31Z 2012-09-16T00:50:31Z Flickr + Highslide encountered an error

Error: SSL is required

]]>
2
Nick http://www.belzebub2.com <![CDATA[Den nordligaste Nordvästpassagen]]> http://belzebub2.com/?p=5192 2012-09-16T00:07:01Z 2012-09-12T08:00:08Z

Vi ha precis korsat polcirkeln, den här gången från norr till söder och på andra sidan av den nordamerikanska kontinenten och vi är stolta över att ha genomfört den nordligaste Nordvästpassagen som någonsin gjorts med en segelbåt.
Vi lämnade Resolute för nästan 20 dagar sedan och har spenderat mer än hälften av tiden med att kryssa mellan isen i Viscount Melvillesundet och McCluresundet och den andra hälften med att korsa Beaufort och Chuckchihavet och nu till slut Beringssund vilket markerar en fullföljd Nordvästpassage. Även om det har varit en underbar tid är vår fulla uppmärksamhet nu på Beringssund som är en av dom mest spännande platserna i värden både geografiskt och politiskt.

Stilla havet och Ishavet möts här i en trång passage mellan Ryssland och Alaska med en bredd på knappt 40 sjömil och ett djup på runt 40 meter. Det är med stor tacksamhet som vi seglar igenom på lätta vindar med lugna vatten efter som vi inser hur en storm skulle kunna bete sig under dom här geografiska förutsättningarna. Förra natten kallade det amerikanska kustbevakningsfartyget Bertholf på oss över radion och gratulerade oss till en fullföljd Nordvästpassage. För första gången på resan kan vi njuta av en stjärnklar himmel med ett kraftigt norrsken åt norr.
Två års planering har visat sig ge utdelning och vi njuter av att ha klarat passagen och dom underbara omgivningarna även om vi längtar till vår nästa hamn Nome. Efter att ha spenderat hela sommaren norr om polcirkeln där frukt, grönsaker och alkohol är svårt att hitta, för dyrt eller olagligt ser vi nu fram emot att stilla våra begär när vi nu kommer tillbaka till mer ”civiliserade” trakter. Efter Nome väntar dom Aleutiska öarna och en lång seglats över Stilla havet för att nå slutmålet Vancouver i Kanada.

Powered by Xsat

]]>
4
admin <![CDATA[Tjuktjerhavet]]> http://belzebub2.com/?p=5188 2012-09-16T00:01:26Z 2012-09-12T07:52:11Z

Vinden avtog och vi fortsatte mot Point Barrow, Alaskas nordligaste punkt och vår sista batalj med isen. Traditionellt sett har skepp som trafikerat dom här vatten försökt att vara väster om Point Barrow före den 1 september. 1870 fastnade hela den amerikanska valfångstflottan öster om Point Barrow i isen och även om besättningarna överlevde så gick hela flottan i kvav.

Våra israpporter visade att det fanns is 6 sjömil från kusten i ett band som sträckte sig 150 sjömil söderut. Det gav oss en smal korridor mellan is och och land och med vindar på 12 m/s (vilket tidigare inte varit så tillförlitligt) kunde den grunda och isolerad kustlinjen bli en farlig lovartskust. Om vi inte skulle uppleva samma förhållanden som vi precis varit med om på Beauforthavet så var chanserna att gå på is eller pressas upp på land överhängande.
Vi försökte att hitta en skyddad vik på sjökortet för att vänta ut vindarna men med bara två meters djup och flytande sandbankar kände vi oss inte trygga. Alternativet var att återvända ut på Beaufort havet för att vänta in gynnsammare väder men väderfilen visade på över 25 m/s och på andra sidan isbarriärer lockade både hamn och en genomförd Nordvästpassage så vi beslutade oss för att ta vädret som det kom och forsätta västerut.

Vi närmade oss Point Barrow i gryningen med 12 sekundmeters vind som stadigt ökade under dagen. Vågorna höll sig under 3 meter men var kortare och hårdare än tidigare eftersom Tjuktjerhavet är väldigt grunt och med sidan till vågorna var vi tacksamma för att dom inte var större. Vinden blåste in spray, hagel och snö mot oss och för att kunna se framåt var vi tvungna att täcka för ansiktet med halsdukar, balaklavas och skidglasögon. Båten rörde sig våldsamt när dom korta vågorna slog in i sidan mot skrovet och även om vi nu börjat att vänja oss vid inhumana förhållanden var det svårt att sova på grund av oljudet inne i båten.

Efter 36 timmar passerade vi den sista isen och vinden avtog och vi var lättade över att ha klarat oss undan en vinter i den arktiska isen.

Powered by Xsat

]]>
0